Jag tycker egentligen inte om att lägga upp bilder på mina ärr, och det är absolut inte för att jag på något sätt skäms för de utan snarare för att jag knappt tänker på att mina armar ser ut som de gör; för mig som haft armarna täckta av ärr i så många år är det naturligt. Jag började självskada när jag var 11 år gammal, men ångesten kom flera år innan det. Jag har mått dåligt halva mitt liv. Jag har varit självskadefri i över 2 år, men jag har fortfarande impulser och tankar på att skada mig själv. Egentligen vet jag inte ens varför jag skriver det här inlägget just nu, men jag känner att jag vill dela med mig av mitt mående så att ni vet att jag fortfarande har det jobbigt ibland. Igår var en kväll med extremt mycket impulser, jag har inte varit så nära på att skada mig själv på över 1 år. Men jag gjorde det inte, det är nog min poäng. Det går verkligen inte att beskriva känslan för någon som inte upplevt den själv, och jag hoppas innerligt att du som läser inte har någon aning om vad jag går igenom. Om du gör det, kom ihåg att du är älskad. Jag tror på dig.
