Några dagar efter att Chip gick bort åkte jag upp till Stockholm, till Karolinska sjukhuset närmare bestämt där jag mötte upp hans familj för att ta ett sista farväl. En anställd på bårhuset gav mig hans förlovningsring precis innan jag skulle gå in i rummet, eftersom att han hade den på sig när han dog. Jag kommer verkligen ihåg hur han såg ut, hur rummet såg ut, lukten av lik blandat med en steril lukt. Jag kommer ihåg att jag tänkte på att hans tatueringar i ansiktet såg ut att vara flera år gamla, fast de var relativt nya. Men han var så jävla vacker, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att se honom. Det var bara så orealistiskt att se honom ligga på en jävla bår, killen jag skulle spendera hela mitt liv med.