"En anställd på bårhuset gav mig hans förlovningsring"

Yo guys 💙
Jag skriver gärna om min sorg, men som ni kanske förstår är det väldigt påfrestande att skriva om och därför blir det sällan jag orkar. Men om ni har några frågor till mig får ni självklart skriva det i kommentarerna så ska jag göra mitt bästa för att svara. Jag tänkte dra en snabb sammanfattning, men som ni säkert förstår kommer jag inte ihåg alla detaljer och speciellt första tiden efter att Chip gick bort är bara ett enda stort moln av minnen och känslor. Det är så mycket som har hänt, det är ju som sagt drygt 2 år sedan han gick bort så det finns en del att skriva om.

Jag har ett så sjukt starkt minne av när jag fick telefonsamtalet, jag satt på ett behandlingshem i Linköping under tiden och jag hade precis varit och handlat med personalen. När vi körde in på parkeringen ringde en kompis, det var den kompisen som Chip hade sovit hos den natten och jag kände direkt när jag såg namnet att något var fel. Jag svarade och det första jag hörde var "Hugo är död" och sen vad som hade hänt, som jag sagt förut vill jag inte gå ut offentligt med hur han gick bort. Det första jag gjorde efter att vi lagt på telefonen var att ringa min mamma och berätta att Chip gått bort, jag kommer ihåg att hon skrek rakt ut och jag kan bara tänka mig vilken oro hon känt för hur jag skulle må framöver. Mamma bokade första bästa tåg ifrån Stockholm till Linköping och någon timme senare åkte jag och personalen som jobbade och hämtade henne på tågstationen. Jag har för mig att jag och mamma åkte upp till Stockholm någon dag efter och att jag träffade hans bästa vänner. De första veckorna låg jag bara och grät, jag lämnade knappt sängen om dagarna; jag hade ingen ork varken fysiskt eller psykiskt att leva men jag tänkte hela tiden att jag skulle kämpa tills begravningen iallafall. Jag kommer också ihåg hur extremt jobbigt det var att behöva ringa alla nära och kära för att berätta vad som hänt, den känslan går inte riktigt att beskriva.

Några dagar efter att Chip gick bort åkte jag upp till Stockholm, till Karolinska sjukhuset närmare bestämt där jag mötte upp hans familj för att ta ett sista farväl. En anställd på bårhuset gav mig hans förlovningsring precis innan jag skulle gå in i rummet, eftersom att han hade den på sig när han dog. Jag kommer verkligen ihåg hur han såg ut, hur rummet såg ut, lukten av lik blandat med en steril lukt. Jag kommer ihåg att jag tänkte på att hans tatueringar i ansiktet såg ut att vara flera år gamla, fast de var relativt nya. Men han var så jävla vacker, och jag ångrar inte en sekund att jag valde att se honom. Det var bara så orealistiskt att se honom ligga på en jävla bår, killen jag skulle spendera hela mitt liv med.